Vad väljer man bort?

Om man prioriterar en livsstil där det inte finns rum för barn borde man välja bort barnen. Jag tycker inte om det där slentrianmässiga "skulle inte jag ha ungar, så...". Då väljer man bort dem!

Så säger Mikaela Sonck i senaste Kyrkpressen (nr 11/2011, 17.3.2011). Jag läste artikeln som handlar om barnlöshet i fredags och ovannämnda citat har snurrat i mitt huvud sen dess. Sonck är redaktör för en nyutkommen bok om frivillig och ofrivillig barnlöshet, "Utan" heter boken. Jag har läst ett par artiklar om boken, men inte själva boken. Sonck är själv ofrivilligt barnlös.

Jag hör till skaran som har barn och som inte kämpat med barnlöshet. Och jag håller inte med om åsikten som uttrycks i citatet. Jag säger säkert då och då nånting i stil med att "skulle inte jag ha barn så skulle jag...
- åka utomlands varje år
- ha en fräsigare bil
- få sova på morgnarna
o.s.v." Men det betyder inte att jag väljer bort barnen! Nej, för sjutton. Det faktum att jag inte kan göra eller ha dessa saker betyder ju att jag väljer barnen. Jag väljer alla gånger barnen framom sena filmkvällar och Haglöfsjackor. Visst kan jag då och då önska att jag hade friheten att åka till New York en vecka i maj, men det betyder inte att jag önskar bort mina barn. Det är väl snarare en påminnelse om att livet ändrar då man får barn och att prioriteringarna i livet ändras på samma gång. För det gör de. Säkert finns det människor som prioriterar karriären framför barnen och som Mikaela Sonck med rätta ska haka upp sig på. Men jag vill åtminstone tro att de flesta föräldrar resonerar som jag.