Vår älskade unge!

Jag gissar att ganska många människor inte tycker att man ska kalla sina barn för ungar. Jag gör det ibland. Men i rubriken på detta inlägg så tycker jag det bara är lite gulligt. Vår gullunge har lärt sig ofantligt mycket under bloggpausen. Han kan numera dra sig upp och stå, både på knäna och upp på fötterna. Ända upp på fötterna har han kommit drygt en vecka. Än så länge så trillar han nog omkull x antal gånger per dag. Mest på kvällen då han hunnit bli trött efter en lång dag av upptäcktsfärder. Han gråter då en liten stund, men sen blir han glad igen och ska på golvet igen och upptäcka mera. Han drar sig fortsättningsvis framåt, men kryper inte på alla fyra. Det är ingen tvekan om att han skulle kunna göra det om han iddes. Men jag tror att han inte ser nån anledning att göra det, för han slipper ändå framåt hyfsat snabbt.