Efterlängtad

På tisdag kväll var jag efterlängtad. Det är ganska länge sedan jag varit på vift utan man och barn eller en av dem. Men i tisdags var jag bjuden på Mary Kay-skönhetskväll. Det var riktigt trevligt och jag hoppas att jag lyckas fortsätta sköta lite bättre om min hy. Men det var ju inte det jag skulle blogga om nu. Kennet var förstås hemma med Zacharias. Jag hade färdigt tagit fram frusen mjölk ur frysen så att Kennet skulle kunna ge mat i flaska åt grabben. Men tror ni Zacharias åt ur flaskan? Nej. Han har gjort det förut, men nu var det bockstopp. Kennet ringde, lätt förtvivlad, och med en gallskrikande baby i bakgrunden hörde jag att det är dags att styra kosan hemåt och lämna skönhetsfixandet åt sitt öde. Ingen direkt fara, jag hade nog hunnit få min beskärda del av skönhet, men lite lessamt kändes det ändå. Då jag kom innanför dörren så möttes jag av mina pojkar, den ena halvsvettig och den andra med tårar i ögonen. Nog värmde det modershjärtat att vara så efterlängtad och visst var det härligt att Zacharias genast lugnade sig i min famn och sen ammade med glupande aptit. Men. Men. Det är ju inte det att jag skulle ha ett enormt behov av att ha egna aktiviteter som kräver att jag är borta från Zacharias över mattider. Det är inte så många gånger Kennet skött Zacharias själv och matat med flaska. Jag har helt enkelt inte behövt eller velat vara borta. Men det har känts bra att åtminstone ha möjligheten. Det insåg jag speciellt nu då den möjligheten inte längre finns. Nog ska vi prova igen, men jag kommer ju att vara förberedd på att avbryta vad jag nu håller på med och rusa hem för att mata. Som tur är så är det inte så länge till som grabben är så beroende av mig. Snart börjar han ju äta gröt och sånt och så kommer han ju att klara sig utan mig mycket längre stunder. Men tills dess så kommer jag att känna mig mer eller mindre bunden. Och kanske efterlängtad ibland.