Framsteg

Jag betvivlar att det är nån som orkar följa med denna väldigt sällan uppdaterade blogg. Jag tänker ofta att jag ska skärpa mig och blogga oftare, men så blir det ju aldrig. Det här är mera ett inlägg för mitt eget minnes skull. Ifall man på ett enkelt sätt vill få en liten inblick i vad vi donar med på dagarna så är det till Facebook man ska söka sig. Men extra roligt är det att få samtal och prata live. Men eftersom jag insett att en blogg med bilder är roligare än en utan så ska det bli lite mera bilder idag.

Zacharias lärde sig cykla i augusti. Cykel fick han redan tidigare i sommar, men det där att trampa var inte lätt. Som den goda mor jag är försökte jag ihärdigt förklara hur man gör när man trampar. Jag misstänker att mammas ihärdighet vida översteg sonens. Men plötsligt en dag trampade han iväg som om han aldrig gjort annat. Denna veckas eskapad bestod i att Zacharias var på cykelutfärd med faffa. De trampade ända till Varax, en sträcka på sisådär 3 km.



Kristinas senaste sysselsättning är att stå. Så fort hon bara får chansen så stiger hon upp på fötterna och står och vinglar och håller i sig för brinnkära livet. Hon faller förstås rätt ofta, men skickligheten tilltar dag för dag. Än så länge står hon inte utan stöd, men det är bara bra. Jag vill ha min lilla baby kvar ett tag än.



Tyvärr en lite dålig bild. Det är svårt att fota ett rörligt barn med en kamera som snart borde pensioneras.