Höstmorgon

Kl. 8.00 -1,2 grader.

Tungan ut

Det finns ett släktdrag i mitt släkte på mammas sida som oturligt nog lätt verkar gå i arv. Då jag koncentrerar mig så hänger tungan automatiskt ut ur munnen. För det mesta märker jag det inte själv, men om jag gör det så försöker jag stänga munnen. Det kräver rätt så mycket ansträngning för att hålla tungan inne, för den VILL UT! Min moffa lär ha varit lika. Mina barn har ärvt samma egenskap. Man tycker ju att barnen skulle få ärva den bästa från sina föräldrar, men icke! I synnerhet Kristina ålar omkring med vidöppen mun och tungan halvvägs ut för jämnan. Ungefär såhär:



Men hon är ju iallafall söt. Kennet tycker också att det är lite sött då min tunga hänger ut, men där håller jag inte med!

Nåt gott

Igår gjorde jag och sonen (läs jag) chokladbollar. Vi (läs jag) var snåla på nåt gott. Vi (läs jag) tyckte att det var riktigt roligt att greja på i köket. Jag åt många goda chokladbollar på eftermiddagen. Zacharias ville inte smaka alls. Så var det med det.

Framsteg

Jag betvivlar att det är nån som orkar följa med denna väldigt sällan uppdaterade blogg. Jag tänker ofta att jag ska skärpa mig och blogga oftare, men så blir det ju aldrig. Det här är mera ett inlägg för mitt eget minnes skull. Ifall man på ett enkelt sätt vill få en liten inblick i vad vi donar med på dagarna så är det till Facebook man ska söka sig. Men extra roligt är det att få samtal och prata live. Men eftersom jag insett att en blogg med bilder är roligare än en utan så ska det bli lite mera bilder idag.

Zacharias lärde sig cykla i augusti. Cykel fick han redan tidigare i sommar, men det där att trampa var inte lätt. Som den goda mor jag är försökte jag ihärdigt förklara hur man gör när man trampar. Jag misstänker att mammas ihärdighet vida översteg sonens. Men plötsligt en dag trampade han iväg som om han aldrig gjort annat. Denna veckas eskapad bestod i att Zacharias var på cykelutfärd med faffa. De trampade ända till Varax, en sträcka på sisådär 3 km.



Kristinas senaste sysselsättning är att stå. Så fort hon bara får chansen så stiger hon upp på fötterna och står och vinglar och håller i sig för brinnkära livet. Hon faller förstås rätt ofta, men skickligheten tilltar dag för dag. Än så länge står hon inte utan stöd, men det är bara bra. Jag vill ha min lilla baby kvar ett tag än.



Tyvärr en lite dålig bild. Det är svårt att fota ett rörligt barn med en kamera som snart borde pensioneras.