Min mommo dog 26.6.2008. Det är ganska svårt att förstå att hon inte längre finns här. Det är ju inte så att jag träffade henne dagligen, så vardagslivet påverkas inte direkt av att hon är borta. Igår var begravningen. Den var ljus och fin. Zacharias uppförde sig exemplariskt i kyrkan, vilket nog måste anses vara en bedrift, eftersom vi före jordfästningen också närvarade vid en vigsel i en annan kyrka. Också där gick det bra att ha honom med. Så om han fortsätter att arta sig såhär bra så får vi nog vara stolta över honom.
Nu har Zacharias ingen gamlamommo mera och hon var den sista kvar av den generationen. Det är förstås tråkigt, men jag är glad att hon hann träffa Zacharias och också var med på hans dop i vintras.
Vi kommer nog att minnas mommo länge, härligare tant får man nog leta efter! Och vad jag önskar att jag kunde handarbeta som hon!
1 kommentar:
Beklagar sorgen. :-( Min egen mormor dog (knall o fall, bodde hemma ännu, hade skött styvbarnbarnen 2 dagar före) sommaren 2005, så hon hann aldrig se Felicia. Det kan kanske kännas som tröst att din mommo iaf fick träffa Zacharias. Men det tar tid. Jag fattar ännu inte ibland att mormor är död, för i mitt minne lever hon, samma pratglada krutgumma som alltid. Och ändå har snart 3 (!) år gått.
Skicka en kommentar